Trasigt liv

[Pink Myhoki]

Hej på er alla därute. Jag vill berätta om mitt liv. Hoppas ni finns där och att någon läser. Jag är sedan lång tid tillbaka sambo med en man och vi har tre tonåringar tillsammans. Vårt liv känns trasigt. Min sambo har aldrig varit särskilt delaktig i familjen. När barnen var små följde han aldrig med ut i lekparken eller på promenader. När jag kom hem föll det ändå på mig att laga mat och han har alltid haft en vana att komma till matbordet ungefär när vi andra ätit upp. Nu klagar han på att vi inte längre samlas till gemensamma måltider. Jag lagar mat och så får var och en äta när de har tid. Med tiden har han blivit alltmer kritisk, kontrollerande och arg. Han säger att det är vårt fel att han blivit så. Han säger att jag sett till att han inte har en bra relation med barnen, att vi gått ihop mot honom. Men han lyssnar inte på dem. Tar inte deras känslor på allvar. När vår dotter för en tid sedan berättade att hon har självmordstankar blev det ett långt samtal där bara han pratade. Och så är det alltid när vi pratar i familjen. Han pratar. Men har lite till övers för andra åsikter och känslor. Han vänder alla situationer till sin fördel. Han gör i stort sett inget hemma, men är väldigt arg för att barnen inte hjälper till. Han har skällt och skrikit och hotat så mycket på barnen och på mig att jag bär på trauma. Jag går på tå hemma och min enda uppgift är att se till att det är lugnt och skydda barnen. Har slutat sätta gränser på grund av den rädslan. Vår yngsta har många beteendeproblem som han bara vill styra upp med hot, straff och kontroll. Barnen hamnar i konflikter med varandra som kan bli ganska grova och jag klarar inte det. Klarar inte ilska. Jag klarar inte att lämna. Är för svag. Barnen är rädda för skilsmässa och jag böjer mig för det.

Våra döttrar har pojkvänner men pojkvännerna får inte komma hem till oss. Samtidigt skuldbelägger han den äldsta för att hon är så mycket hos sin pojkvän. Han skyller på mig för att hon har sex. Hon är 17 år. Det är mitt fel eftersom jag tog med henne till ungdomsmottagningen för att skaffa preventivmedel. Istället borde jag tydligen ha förbjudit henne att ha sex.

Jag har grava sömnsvårigheter. Har gjort massor för att få hjälp med det och har kanske nu hittat ett sätt som hjälper mig att sova. Hans enda kommentar är att jag måste fixa det eftersom det påverkar honom och barnen så mycket att jag inte sover.

Vår lilla dotter har enligt honom bara självmordstankar för att få uppmärksamhet och han sa till henne “vad har du för anledning att må dåligt? Du har det bra” Han skuldbelägger mig när jag finns där för henne när hon är ledsen och uppriven. För det får tydligen honom att stå i dålig dager.

Han har enormt mycket skärmtid. Men hotar barnen att slå sönder eller ta deras mobiltelefoner om de sitter med dem för mycket.

Han lagar sällan mat, plockar inte undan efter sig och tar i princip aldrig hand om disken. Men skäller på barnen om de har samma beteende.

Jag har slutat klaga på honom och slutat försöka ta ett seriöst samtal. Det går inte. Så fort jag tar upp något så gör jag det på fel sätt enligt honom, hur lugn jag än är. Nu klagar han istället på att jag inte pratar med honom och inte berättar något.

Jag har så mycket att skriva. Snälla svara mig.

[Pink Hufehe]

Hej

det låter väldigt orättvist,

Jag tänker att ni skulle ha det bättre utan honom…

Jag vet exakt känslan av att gå på tå för att inte göra honom arg, lever i ett (missbruks förhållande) har dock inga barn än,

gud vad jobbigt, du får ju ingen kärlek ingen tacksamhet ingen tid för dig själv ?

Du förtjänar så mycket bättre!

jag känner så med dig, jag lagar också maten Varje dag hemma han äter och sen lämnar bordet , fy fan för dessa män ursäkta

[Olive Pijode]

Oj. Det låter verkligen inte som en situation någon ska behöva befinna sig i. Vad tror du det är som gör det så svårt att lämna och att du stannar kvar?

[Pink Myhoki]

Tack så mycket båda två för svar!

Jag tänker också egentligen att vi skulle ha det bättre utan honom. Skäms för att jag inte klarat av att lämna då jag tänkt på det intensivt i ett år nu. Jag kommer ihåg att första gången jag verkligen tänkte på det seriöst var nyårsafton 2022. Då fick han ett utbrott i bilen när vi hela familjen var på väg till vårt nyårsfirande. Men sen blir det bra perioder som förvirrar mig… Nu har det varit en längre bra period som min instinkt säger mig egentligen inte beror på att han förändrats, utan att det fanns ett hot att han skulle behöva prata med soc.. En bra period innebär bara att han inte ställer till med så mycket bråk. Han hjälper ändå inte till hemma och ska bestämma allt. (Pink Hufefe, hur tänker du kring att lämna eller inte lämna?)

[Pink Myhoki]

Och nu har jag ju beskrivit det dåliga. Han är samtidigt väldigt verbal och kan utåt sett verka väldigt omtänksam , hjälpsam och klok. Otaliga är de kvinnor som sagt till mig vilken tur jag har som har en så bra man. Ett exempel på det är att när vi har gäster så lagar nästan alltid han maten. (Han vill ha beröm)  Folk tror ju att han är sådan som står i köket jämt och kan inte ana att han skiter i om barnen får mat annars.

[Olive Pijode]

Jag tycker inte att du ska skämmas. Det är givetvis inte lätt att lämna en person, oavsett hur situationen ser ut och särskilt inte när det som du beskriver finns bra perioder. Det är nog ganska vanligt tyvärr att omvärlden ser en sida och man som familjemedlem ser en helt annan. Vilket såklart gör det ännu svårare!

Utifrån det du berättar så hoppas jag att du tar steget och lämnar. Både du och barnen förtjänar bättre. Men förstår såklart att det inte är ett enkelt beslut.

Ta hand om dig <3